Min bakgrund

Jag har skrivit böcker sedan drygt femton år. Första boksläppet blev 2005 med boken Fettskrämd. Anledningen till att jag skrev denna första bok var helt enkelt att jag blev uppmanad till det. Tänk om alla hade det så bra. Bakgrunden var att jag hade fått typ 2-diabetes. Jag blev törstigare och törstigare. Till slut skaffade jag en gammaldags skopa i stål som hängde vid vattenkranen. När jag tömt en sådan var det dags att lätta på trycket på toan och sedan tillbaka till vattenskopan. Nu överdriver jag lite, men inte så mycket. Jag fick mediciner och jag blev bättre men sedan började den nedåtgående spiralen som den brukar göra när man har typ 2-diabetes.

De första försiktiga stegen

När jag blivit tillräckligt dålig fick jag en extra medicin insatt som jag skulle ta på morgonen innan frukost. Jag insåg då att jag var nära att få börja ta insulinsprutor. Sprutor är inget jag gillar att få och att dessutom ge sig själv sådana var inget jag såg fram emot. Man tjatade också på mig om att jag behövde gå ned i vikt. Som hjälp hade jag broschyrer om hur man borde äta. Minns särskilt ett recept. Det var pastafjärilar och en sås gjord på krossade tomater och basilikablad. Det var bara det. Vem som helst förstår att hungern kommer att rida en som en mara bara en stund efteråt. Jag fick en hjärtinfarkt fast jag skötte mig enligt instruktionerna. Till slut tänkte jag att jag måste göra något åt det på annat sätt. Jag började söka på Altavista om någon hittat något sätt att gå ned i vikt på ett smart sätt. Efter letande hittade jag obskyra sajter där det talades om att man inte alls skulle äta gröt med rivet äpple på utan istället köra en Full English breakfast fast utan bönor och bröd. Det skulle vara riktigt smör i maten. Förmodligen någon slags Atkinsmodell. Efter flera månaders betänketid tyckte jag att jag skulle kunna prova. Så i gryningen den 15 september 2003 gjorde jag det förbjudna. Jag gjorde en frukost bestående av flera stekta ägg och ett halvt paket bacon till.

Resultatet

Det hade känts så konstigt när jag handlade att jag, en hjärtpatient med diabetes, skulle handla dessa varor. Som en slags nödutgång hade jag tänkt att om jag efter 14 dagar skulle känna att jag höll på att dö skulle jag avsluta experimentet. Jag tror det var andra morgonen efter att jag påbörjat den fettdrypande dieten som jag konstaterade att den nya medicinen jag fått var för stark för mig. Jag började kallsvettas och skaka. Det var alltså ett gammalt hederligt blodsockerfall jag fått. Tydligen hade maten gjort att jag kom ned på acceptabla blodsockernivåer utan medicinen. Nu gjorde medicinen mig plötsligt sjuk ­– jag fick FÖR lågt blodsocker. Naturligtvis slutade jag ta den. Frågan var bara hur det skulle gå med vikten för det var ju den jag ville åt genom att äta på det här sättet. Jag vägde mig sedan en gång i veckan och jag gick ned 11 kilo på nio veckor. Det har säkert många gjort men jag var faktiskt inte hungrig. Det var nästan så att jag hade dåligt samvete. Kan det gå såhär lätt? Vad skulle Luther säga. Vred han sig i sin grav nu?

Kolesterol

Jag var på den tiden uppskrämd av kolesterolvärden och jag lyckades tjata mig till att få göra ett extra kolesterolprov. Min nervositet var stor när diabetessköterskan ringde tillbaka. Hon berättade då att mina kolesterolvärden hade gått åt rätt håll. ”-Jag vet inte vad du gör men fortsätt med vad det nu är.” Framemot vårkanten var det dags för det årliga läkarbesöket och precis alla värden hade gått åt rätt håll. Jag berättade hur jag åt och jag minns när läkaren frågade ”–Vad sa du att du åt till frukost??” Hon hade sedan pratat med dietisterna men de viftade bort det med att alla dieter är bra bara man håller sig till dem. I fortsättningen behövde jag inte träffa diabetessköterska en gång i halvåret. Läkaren sa att jag visste mer om diabetes än dem(!).

Början på skrivandet

Så en kväll ringde min gamle kollega Ulf Norrby och frågade om jag lyssnat på Dagens eko kvart i fem. han berättade att man pratat med en diabetesläkare i Blekinge, Jörgen Vesti Nielsen. Denne läkare hade gjort ett test på sina diabetespatienter då hälften av dem fick äta enligt gängse principer medan andra halvan fick äta mat som var reducerad på kolhydrater. Det innebar i klartext mindre socker, bröd, pasta potatis och ris. Resultaten hade varit slående och jag fick senare höra att många patienter inte vågat vara kvar i gruppen som åt enligt broschyrerna utan hade gått över till det som senare skulle kallas LCHF (Low Carb High Fat). Innan vi lade på sade denne Ulf Norrby att jag borde skriva en bok om detta. Lite galet av mig kändes det väl men jag gick direkt fram till datorn och satte mig med ett tomt Word-dokument och konstaterade att jag inte visste hur man skriver en bok…

Fortsättning följer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *